Psykiskt sjuk mamma, metamfetaminkokande pappa, stackars lilla barn. Vi får följa med äldsta dottern i familjen, Ree, när hon letar efter sin försvunna pappa. Innan han försvann så belånade han huset den trasiga familjen bor i – för att betala borgen efter knarktrassel – och nu går snacket att någon har gjort slut på honom. Det kanske verkar jävligt? Javisst, det är jävligt och på många sätt en deprimerande rulle. Men – Winter’s Bone är också en gudabenådad film. Fotot är ren och skär ögonfröjd och skådespelerarna är suveräna. Jennifer Lawrence (pass på, en klyscha) är Ree. Men det är John Hawkes som knockar mig totalt i rollen som Rees oberäkneliga farbror Teardrop. Han är så bra att jag gav honom en Oscar direkt när jag såg filmen – innan Oscarsgalan gick av stapeln, alltså – och fullständigt glömde bort de andra nominerade (för bästa manliga biroll): Christian Bale i The Fighter och Geoffrey Rush i The King’s Speech). Nu i efterhand så skulle jag nog ha karvat av några lemmar från Christian Bales gubbe och gett till John Hawkes (bara namnet!), precis som jag ville kapa vissa delar från Colin Firths Oscar.
Här är det inavlat värre, ska ni veta. Men ack, så bra.
När TRON hade premiär för knappt trettio år sedan så var Bruce Boxleitner superkändis i Sverige. Han var Luke Macahan, flickfavorit i teveserien Familjen Macahan (How the West Was Won i USA). Detta drygt två decennier innan Jeff Bridges fick kultstatus som The Dude i The Big Lebowski.
Jag minns inte vem av dem jag tyckte var coolast i TRON men jag minns att jag älskade filmen. Inte lika mycket som jag älskade Star Wars. Men det här var ju inte som Star Wars, filmen utspelar sig ju inne i en maskinvärld – The Grid. För mig var det inga problem att älska båda världarna. Det här var inte som att gilla antingen Noice eller Gyllene Tider. (Inte förrän några år senare insåg jag att det korrekta svaret låg dolt under ytan – Ebba Grön). Det måste ha varit när Jeff Bridges spelade sin program-version av sig själv, Clu, som jag började gilla honom. Hans röst lätt metallisk och rörelserna ryckiga – en mimik som han förresten återanvände och förfinade i toppenrullen Starman. När jag såg om TRON inför premiären av uppföljaren så kändes den lite fattig. Det som fortfarande går hem hos mig är ljuseffekterna och idén om en maskinvärld. Nu över till TRON: Legacy.
”And then, one day … I got in.”
Ovanstående citat är taget från Daft Punks soundtrack till TRON: Legacy, ett av förra årets bästa soundtrack. Att börja med att nämna soundtracket är helt i sin ordning här, för föga förvånande är just musiken det bästa med filmen. Många verkar tycka att musiken är det enda som är bra med filmen men det håller jag inte med om. Filmen är snygg och CGI-Jeff ser svinbra ut. Han ser inte bara yngre ut, han ser demoniskt elak och plastig ut [se bild], lite som en Big Jim-docka. (Googla!) Om det inte var meningen så hade de tur i oturen. Olivia Wilde, i rollen som Quorra, är mycket bättre än väntat. Jag flinar fortfarande när jag tänker på hennes tillgjorda, robotlika, skratt. Garrett Hedlund, i huvudrollen som Sam Flynn (son till Jeff Bridges karaktär) är däremot helt ointressant. Det gör inte så mycket. Tänk er honom som redskap i redskapsgymnastik, ungefär. Han finns där och de andra måste använda sig av honom för att göra det de ska. Både Bruce Boxleitner och Jeff Bridges återvänder till sina roller från TRON. Som gammal Luke Macahan-fan blev jag överförtjust över att få se Bruce igen. Då: flickfavorit (med bortfilat sikte på revolvern), nu: bortglömd. Men att de försöker få Jeff Bridges till en slags The Dude-typ gör mig bara trött. Den känslan fick inte jag från första filmen. Då: ett oskrivet blad, nu: The Dude… Missarna till trots så gillade jag filmen men jag tycker fortfarande inte att film i 3D är framtiden.
Inför Danny Boyles förra film, Slumdog Millionaire, kände jag mig helt ljummen. Jag såg den men blev inte direkt bortblåst. (Just då överdrev jag säkert och tyckte att den var super.) Visst är den bra men långt ifrån en favoritfilm. Förhandspeppen inför 127 Hours har varit nästan lika obefintlig.
Det har funnits en viss oro att man skulle få se James Franco sitta fast, med spruckna läppar, och prata med oss/kameran i 127 timmar, förvisso snyggt ihopklippt till en en-och-en-halv-timmes-film. Så blev det inte. Puh! Vi följer med Aron Ralston (James Franco) ut på en kanjoneringstur. Det innebär att man klättrar och springer runt (och ibland faller handlöst) i kanjonerna. Om man, som jag, är en mycket försiktig människa så känns det som Aron håller på med helt galet våghalsigt, eller, ja, dumdristigt. Ungefär samma panik som han får när han sitter fast i en kanjon får jag av nojjan av en eventuellt annalkande magsjuka. Ja, ni läste rätt, en eventuellt annalkande. Att får vara med när Arons panikar är en upplevelse i sig. En inte allför angenäm upplevelse. Känslan av att inte vilja vara med längre kom över mig både en och två gånger. (Jag skyller på magsjuke-nojjan.)
Däremot vill jag inte ge samma nojja äran för att jag äntligen bölade till en film igen. Det var flera år sedan. (Om ögonen fuktas lite räcker inte.) Jag har trott att tårarna var slut men i en av scenerna märkte jag att syndafloden rann längs kinderna.
För några veckor sedan kunde James Franco ha kammat hem en Oscar för bästa manliga huvudroll. Nu gjorde han inte det men han är så bra i 127 Hours att han skulle vara värd en liten flisa, eller ena armen, från Colin Firths Oscar-statyett.*
Se.
* Det var i och för sig Jeff Bridges också för sin roll i True Grit. Han kunde ha fått ena ögat. Vissa år borde de stycka upp statyetterna. Jag har fortfarande inte sett Biutiful så jag vet inte om Javier Bardem borde ha fått någon del. Men The Social Network har jag sett och möjligen att Jesse Eisenberg skulle få truten då. Även om det verkar som att han pratar så som han gör i filmen, även privat. Det känns inte helt spännande.
Är Mark Wahlberg din favoritskådespelare? Nej, jag trodde väl det. Problemet med honom och vissa andra skådespelare (bästa exemplet vid sidan av Mark Wahlberg: Matt Damon) är att det är så lätt att glömma bort dem. Man glömmer att de är med redan när man ser filmen. Jag vet inte varför det är så men så är det. Visst finns det några filmer där de inte glöms bort så lätt. För Matt Damon blir undantagen fler och fler (inget undantag nämnt, inget glömt). I Mark Wahlbergs fall minns jag honom än så länge bara från Shooter och Apornas planet (en film som jag verkar vara i princip ensam i världen om att tycka om).
Om jag kommer att minnas honom från The Fighter eller inte återstår att se. Vad jag däremot redan nu vet är att han rent skådespelarmässigt blir, eh, knockad av filmbrorsan ”Dicky” Eklund. Dicky spelas, lite väl utmärkt, av Christian Bale. Jag kommer på mig själv att gång på gång tro att det är den riktiga Dicky vi ser och inte Christian Bale. Att se Dicky är lite som att vara ute bland folk med sina föräldrar när man precis har kommit i puberteten. Allt som de gör är pinsamt. Samma sak med Dicky, allt han gör är pinsamt. När Micky och co. letar efter honom hemma hos hans pundarvänner, till exempel. Dicky försöker att smyga ut bakvägen men blir påträffad. Sådana ögonblick där man känner sekundärskammen skölja över en återkommer flera gånger, men det blir aldrig kakigt gjort.
Symptomatiskt för mig är att jag hellre hade sett Amy Adams, än Melissa Leo, ro hem en Oscar. Melissa Leo spelar vidrot till mamma-slash-manager. Amy Adams spelar Mickys flickvän Charlene, hans stöttepelare när han tar avstånd från sitt pack till familj.
Med allt detta sagt så är Mark Wahlberg absolut inte är dålig, han är kalas. Det är bara det att de flesta andra skådespelarna lyser lite mer och det är dem som vi kommer att minnas. Framför allt kommer jag att minnas Dicky (och skägget som Christian Bale sportade när han fick sin Oscar). En sak till bara, innan jag glömmer det. Till er som kallar Christian Bale för Jum-Jum: Er Jum-Jum har växt upp och blivit en f.d. crack-pundande f.d. boxare. Sug på den.
I år satt jag med en egenhändigt komponerad lista över vilka jag trodde skulle få en Oscar. Det var första gången för mig. Tidigare år har jag bara haft en vag lista i huvudet. Men när galan väl började så märkte jag att jag inte alltid hoppades på dem som jag hade som vinnare på listan utan på dem som jag verkligen – innerst inne – hoppades skulle vinna. Inte så smart och inte heller första gången jag har begått det misstaget.
Tillbakablick. Året är 1980 och Björn Borg ska precis spela Wimbledon-final mot John McEnroe. Följande geniala idé föds: Jag slår vad med mamma om vem som kommer att vinna finalen. Insats: fem kronor. Strategi: Win-win. Jag väljer McEnroe som vinnare, ett rent strategiskt val – emot mitt hjärta. McEnroe vann och jag kunde inte sluta gråta, landsförrädare som jag var. I söndags natt återvände jag vid upprepade tillfällen – om så bara för några sekunder, och utan att ta till lipen – till hur det kändes att vara landsförrädare 1980. I söndags satte jag inte John McEnroe som vinnare, inte heller Mark Ruffalo eller Jeremy Renner. Visst, de var bra i sina roller men i (eller snarare emot) det här gänget hade de inte en chans, i mina ögon. Mitt val föll i stället på Geoffrey Rush, logopeden i The King’s Speech. (Strålande film och lika strålande skådespelarinsatser i alla roller.) Jag valde mellan honom, John Hawkes – för rollen som den otäcke men ändå på något sätt sympatiske Teardrop i Winter’s Bone (en otäckt bra film som kröp in under huden på mig) och, som sagt, Christian Bale.
Som ni alla vet så vann Christian Bale och jag upprepade hans ”Bloody ’ell” med emfas. Inte av missunnsamhet, utan för att jag har haft en förhoppning om att han skulle få sin första Oscar för en huvudroll, inte för en biroll. Men när de visade klippen från de olika filmerna så sa hjärtat Christian Bale, trots att jag inte hade sett The Fighter då. Så, låt hjärtat va” me” – oavsett om ni slår vad med er mamma eller väljer Oscarsvinnare.
Några inledande ord. Min tanke med den här bloggen är att jag ska skriva om filmer som jag ser i år (till att börja med). Det kan också tänkas att det kommer att handla en (hel) del om teve också.
Alltså – det handlar om film … eller teve. Eller om film och teve. Men ibland kanske det inte handlar om någonting alls. Som nu.
Psykiskt sjuk mamma, metamfetaminkokande pappa, stackars lilla barn. Vi får följa med äldsta dottern i familjen, Ree, när hon letar efter sin försvunna pappa. Innan han försvann så belånade han huset den trasiga familjen bor i – för att betala borgen efter knarktrassel – och nu går snacket att någon har gjort slut på honom. Det kanske verkar jävligt? Javisst, det är jävligt och på många sätt en deprimerande rulle. Men – Winter’s Bone är också en gudabenådad film. Fotot är ren och skär ögonfröjd och skådespelerarna är suveräna. Jennifer Lawrence (pass på, en klyscha) är Ree. Men det är John Hawkes som knockar mig totalt i rollen som Rees oberäkneliga farbror Teardrop. Han är så bra att jag gav honom en Oscar direkt när jag såg filmen – innan Oscarsgalan gick av stapeln, alltså – och fullständigt glömde bort de andra nominerade (för bästa manliga biroll): Christian Bale i The Fighter och Geoffrey Rush i The King’s Speech). Nu i efterhand så skulle jag nog ha karvat av några lemmar från Christian Bales gubbe och gett till John Hawkes (bara namnet!), precis som jag ville kapa vissa delar från Colin Firths Oscar.
